Alfred!
Ja hur bebisar blir till vet väl varenda en i världen va?
Allt började den 13/4 kl 22ca, då jag efter ett avslappnande bad insåg att vattnet gick medans jag skulle klä på mig. Det bara forsade mellan bena på mig.
Så jag ropar på min man, som slänger sig på telefon och ringer svärmor, vi behövde ju barnvakt till Nikko. Jag ringer till BB och frågar vad vi gör nu, då Alfred inte va beräknad förens den 19/5, han ville alltså ut 5 veckor för tidigt.
Dom ville att jag skulle komma in för observation.
Så vi ringde runt till lite fler folk, då svärmor skulle på APT på lördagen och vi antog att vi inte skulle få komma hem på en gång efter att lillskroten kommit ut till världen.
När det va ordnat tog jag på mig (något som kändes totalt omöjligt efter en stund) kläder, men hinner ju inte mer än kolla på kläderna så va dom plaskvåta av fostervatten. Dra mig baklänges va jag svor! Men iallafall! Efter många om och men så fick jag iallafall på mig kläder och vi åkte iväg mot Uppsala.
Kom väl fram dit runt 23:30 eller nåt sådant. Blev inskriven och fick den där irriterande mojjen fastsatt på magen. Alla som fött barn vet vilken jag menar...
Hade värkar ungefär var 10minut när jag kom in, och när jag och maken blev tilldelade eget rum så va det nog bara 5min emellan värkarna.
Pratar med barnmorskorna som säger att om det inte händer något ordentligt så kommer jag att bli igångsatt. Hmm aja okej...
Vi gick ut för att ta lite frisk luft och "lämna rapport" till alla som visste att vi va på BB. Kl va då runt 02:00. Sen satte vi oss och kollade på TV i "dagrummet". Runt 03 rycket fick jag piller att sova på, tror dom gav mig citodon.
Jag fick inte mycket sömn, men min älskade make sov ett par timmar iaf. Runt 7 gick vi ut och såg om man kunde hitta kaffe någonstans, måste ju få i sig kaffe så man är snäll! Och då berättar dom att dom strax ska komma och sätta igång mig med ett värkstimulerande dropp.
Så vi gick och satte oss för att kolla på Tv en stund till, sen gick vi ut och uppdaterade människorna runt i kring oss om vad som händer.
11:00 så larmar jag efter personal för att fråga när på ett ungefär dom hade tänkt sätta igång mig, började ju bli redigt hungrig. Och restaurangen öppnade 11. Dom svarade att dom kommer så fort dom kan... (Tydligen så kom det fler barn till världen samtidigt som våran! Har ni hört så dumt??)
Men kl 13 kom dom med droppet, och då började det jobbiga. Efter ett tag kom värkarna så tätt och dom va så intensiva att jag bad dom stänga av "det-där-satans-droppet"! En stund så att man fick en chans att andas. Kl 14 va allt i fullgång, jag drog i mig lustgas för kung och fosterland! När det va dags att börja pusha ordentligt så drog dom ner på lustgasen så det enbart kom syrgas.
Och jag erkänner: Jag va jättefånig denna förlossning! Jag vet inte hur många gånger jag sa åt dom att jag inte orkar mer, och att jag ger upp!! (Va f*n! Jag ger väl aldrig upp??)
Men 15:41 så kom Lillskroten ut till världen. 44cm lång och 2700g tung! Dom sa att han va stor för att vara så tidigt född.
Dom mäter, väger och tempar, sen kommer en doktor som ska bestämma om vi ska upp till neonatalavd. eller om vi kan åka upp till en "vanlig" avd. Det blev vanlig avd. Och dom sa åt oss att vi kunde räkna med att bli kvar i åtminstonde 3dagar. *suck*. Men vi gjorde oss hemmastadda, och gick sen iväg för att ringa runt till alla och berätta att nu är det klart!
Lördagen gick åt till att lära sig att "koppa", och ligga med honom hud-mot-hud så att han skulle hålla tempen. För tappar han den blir vi kvar ännu längre. Sen ville dom kolla hans blodsockervärden varannan timme. Min stackars lillskrot såg ut som en nåldyna efter ett tag.
Söndagen-Måndag samma sak, med en lite skillnad. Vi ringde hem till Storskroten (Nikko) som fyllde hela 10år på måndagen, medans vi va borta. Frågade Nikko vad han vill ha i present för han måste få något speciellt då han varit så duktig med sin barnvakt medans vi varit på BB. Varpå han svarar: "Ni behöver inte köpa något! Jag har redan fått det bästa man kan få... EN LILLEBROR!"
Usch vad jag mådde dåligt för att jag missade det! Men vi firade när vi kom hem istället. Blodsockret kollades nu var 6:e timme och allt såg bara bra ut, han hade bara gått ner ca 1% av sin kroppsvikt och det va normalt. Och på måndagen så sa flickorna att vi kommer få åka hem på tisdagen!! JIPPIE!!!
Tisdagen kom och vi gjorde oss mentalt redo för att åka hem, skrev lista på saker som behövs handlas hem osv. Allt som behövdes va en sista läkarkontroll, men det kunde dröja en stund. Så min make gick ut för att röka lite. Då kommer läkaren... Tittade inte ens på Alfred utan säger bara rakt upp och ner: "Ni får stanna kvar en natt till!"
DÅ rasade min värld och jag kunde inte sluta grina!! Jag smsade till min make och han kom upp på en gång och försökte att trösta mig. Jag lugnade till slut ner mig och min make sa att om vi prompt ska vara kvar en natt till så kommer dom säkert hålla kvar flera nätter, så vi kom överens om att han skulle brumma hem till Enköping och hämta lite saker som man hade glömt när vi åkte in. Kl va då 14 och han sa när han åker: Jag är tillbaka till 16.
Precis när han hade åkt kom en av undersköterskorna in och sa "Jag hörde vad doktorn sa! Fy vad dryg hon är! Ska se om vi inte kan ordna detta!" Och så gick hon...
Under tiden jag väntar på att hon ska fixa detta, eller jag försöka iallafall, ringer maken och frågar om vi ska låta Nikko "skolka" från skolan och vara med oss. Nej sa jag till det, skolan ska man inte missa ionödan.
En halvtimme senare kom hon in igen: "Nu har vi fixat och trixat, det kommer en annan doktorn och kollar på Alfred, kl 16, så får ni åka hem sen!" (kl va nu ca 14:45)
Smsar min karl, men får inget svar (väntade i ca 3sek på det). Så jag ringer upp och min karl och frågar hur långt han hunnit, han svarade rondellen... VÄND!! Skrek jag i luren, vänd och hämta Nikko! Vi får åka hem idag! Det kommer en annan läkare och kollar på Alfred kl 16 och efter det fick vi åka hem!
Hinner inte mer än lägga på, så kommer tjejen in igen och berättar att doktorn väntar på dig nu! Kl va då strax efter 15. Oj redan! Jaja, vi gick iväg till doktorn och han kände, klämde och tittade på Alfred, och sa "Det här ser ju fint ut! Varför ville den andra läkaren att ni skulle vara kvar för?"
Så när make och Nikko kom för att plocka upp oss, hade jag i princip redan packat ner alla våra saker, plus lite till...
Så han hjälpte till att packa det sista och Nikko stod och tittade på Alfred. Han såg så stolt ut!
Sen vinkade vi hejdå till alla snälla flickor som hjälpt oss, packade in oss i bilen och åkte hem! Med ett snabbt stopp på ICA för att handla lite, vi hade ju ingenting hemma till Alfred!
Allt började den 13/4 kl 22ca, då jag efter ett avslappnande bad insåg att vattnet gick medans jag skulle klä på mig. Det bara forsade mellan bena på mig.
Så jag ropar på min man, som slänger sig på telefon och ringer svärmor, vi behövde ju barnvakt till Nikko. Jag ringer till BB och frågar vad vi gör nu, då Alfred inte va beräknad förens den 19/5, han ville alltså ut 5 veckor för tidigt.
Dom ville att jag skulle komma in för observation.
Så vi ringde runt till lite fler folk, då svärmor skulle på APT på lördagen och vi antog att vi inte skulle få komma hem på en gång efter att lillskroten kommit ut till världen.
När det va ordnat tog jag på mig (något som kändes totalt omöjligt efter en stund) kläder, men hinner ju inte mer än kolla på kläderna så va dom plaskvåta av fostervatten. Dra mig baklänges va jag svor! Men iallafall! Efter många om och men så fick jag iallafall på mig kläder och vi åkte iväg mot Uppsala.
Kom väl fram dit runt 23:30 eller nåt sådant. Blev inskriven och fick den där irriterande mojjen fastsatt på magen. Alla som fött barn vet vilken jag menar...
Hade värkar ungefär var 10minut när jag kom in, och när jag och maken blev tilldelade eget rum så va det nog bara 5min emellan värkarna.
Pratar med barnmorskorna som säger att om det inte händer något ordentligt så kommer jag att bli igångsatt. Hmm aja okej...
Vi gick ut för att ta lite frisk luft och "lämna rapport" till alla som visste att vi va på BB. Kl va då runt 02:00. Sen satte vi oss och kollade på TV i "dagrummet". Runt 03 rycket fick jag piller att sova på, tror dom gav mig citodon.
Jag fick inte mycket sömn, men min älskade make sov ett par timmar iaf. Runt 7 gick vi ut och såg om man kunde hitta kaffe någonstans, måste ju få i sig kaffe så man är snäll! Och då berättar dom att dom strax ska komma och sätta igång mig med ett värkstimulerande dropp.
Så vi gick och satte oss för att kolla på Tv en stund till, sen gick vi ut och uppdaterade människorna runt i kring oss om vad som händer.
11:00 så larmar jag efter personal för att fråga när på ett ungefär dom hade tänkt sätta igång mig, började ju bli redigt hungrig. Och restaurangen öppnade 11. Dom svarade att dom kommer så fort dom kan... (Tydligen så kom det fler barn till världen samtidigt som våran! Har ni hört så dumt??)
Men kl 13 kom dom med droppet, och då började det jobbiga. Efter ett tag kom värkarna så tätt och dom va så intensiva att jag bad dom stänga av "det-där-satans-droppet"! En stund så att man fick en chans att andas. Kl 14 va allt i fullgång, jag drog i mig lustgas för kung och fosterland! När det va dags att börja pusha ordentligt så drog dom ner på lustgasen så det enbart kom syrgas.
Och jag erkänner: Jag va jättefånig denna förlossning! Jag vet inte hur många gånger jag sa åt dom att jag inte orkar mer, och att jag ger upp!! (Va f*n! Jag ger väl aldrig upp??)
Men 15:41 så kom Lillskroten ut till världen. 44cm lång och 2700g tung! Dom sa att han va stor för att vara så tidigt född.
Dom mäter, väger och tempar, sen kommer en doktor som ska bestämma om vi ska upp till neonatalavd. eller om vi kan åka upp till en "vanlig" avd. Det blev vanlig avd. Och dom sa åt oss att vi kunde räkna med att bli kvar i åtminstonde 3dagar. *suck*. Men vi gjorde oss hemmastadda, och gick sen iväg för att ringa runt till alla och berätta att nu är det klart!
Lördagen gick åt till att lära sig att "koppa", och ligga med honom hud-mot-hud så att han skulle hålla tempen. För tappar han den blir vi kvar ännu längre. Sen ville dom kolla hans blodsockervärden varannan timme. Min stackars lillskrot såg ut som en nåldyna efter ett tag.
Söndagen-Måndag samma sak, med en lite skillnad. Vi ringde hem till Storskroten (Nikko) som fyllde hela 10år på måndagen, medans vi va borta. Frågade Nikko vad han vill ha i present för han måste få något speciellt då han varit så duktig med sin barnvakt medans vi varit på BB. Varpå han svarar: "Ni behöver inte köpa något! Jag har redan fått det bästa man kan få... EN LILLEBROR!"
Usch vad jag mådde dåligt för att jag missade det! Men vi firade när vi kom hem istället. Blodsockret kollades nu var 6:e timme och allt såg bara bra ut, han hade bara gått ner ca 1% av sin kroppsvikt och det va normalt. Och på måndagen så sa flickorna att vi kommer få åka hem på tisdagen!! JIPPIE!!!
Tisdagen kom och vi gjorde oss mentalt redo för att åka hem, skrev lista på saker som behövs handlas hem osv. Allt som behövdes va en sista läkarkontroll, men det kunde dröja en stund. Så min make gick ut för att röka lite. Då kommer läkaren... Tittade inte ens på Alfred utan säger bara rakt upp och ner: "Ni får stanna kvar en natt till!"
DÅ rasade min värld och jag kunde inte sluta grina!! Jag smsade till min make och han kom upp på en gång och försökte att trösta mig. Jag lugnade till slut ner mig och min make sa att om vi prompt ska vara kvar en natt till så kommer dom säkert hålla kvar flera nätter, så vi kom överens om att han skulle brumma hem till Enköping och hämta lite saker som man hade glömt när vi åkte in. Kl va då 14 och han sa när han åker: Jag är tillbaka till 16.
Precis när han hade åkt kom en av undersköterskorna in och sa "Jag hörde vad doktorn sa! Fy vad dryg hon är! Ska se om vi inte kan ordna detta!" Och så gick hon...
Under tiden jag väntar på att hon ska fixa detta, eller jag försöka iallafall, ringer maken och frågar om vi ska låta Nikko "skolka" från skolan och vara med oss. Nej sa jag till det, skolan ska man inte missa ionödan.
En halvtimme senare kom hon in igen: "Nu har vi fixat och trixat, det kommer en annan doktorn och kollar på Alfred, kl 16, så får ni åka hem sen!" (kl va nu ca 14:45)
Smsar min karl, men får inget svar (väntade i ca 3sek på det). Så jag ringer upp och min karl och frågar hur långt han hunnit, han svarade rondellen... VÄND!! Skrek jag i luren, vänd och hämta Nikko! Vi får åka hem idag! Det kommer en annan läkare och kollar på Alfred kl 16 och efter det fick vi åka hem!
Hinner inte mer än lägga på, så kommer tjejen in igen och berättar att doktorn väntar på dig nu! Kl va då strax efter 15. Oj redan! Jaja, vi gick iväg till doktorn och han kände, klämde och tittade på Alfred, och sa "Det här ser ju fint ut! Varför ville den andra läkaren att ni skulle vara kvar för?"
Så när make och Nikko kom för att plocka upp oss, hade jag i princip redan packat ner alla våra saker, plus lite till...
Så han hjälpte till att packa det sista och Nikko stod och tittade på Alfred. Han såg så stolt ut!
Sen vinkade vi hejdå till alla snälla flickor som hjälpt oss, packade in oss i bilen och åkte hem! Med ett snabbt stopp på ICA för att handla lite, vi hade ju ingenting hemma till Alfred!